VM-rapport!!

Snorig å förkyld... men skriver några rader iaf;)

Upp i ottan å så iväg i bilen till Halmstad for vi; jag, Anna-Lena och Camilla.

Väl i Halmstad blev vi upplockade av bussen vid 9-tiden. Mot Hamar i Norge!! Hela bussresan tog sisådär 11-12 timmar, då hade vi matpaus och flera ofrivilliga evighetspauser vid väggbyggen åxå...

Som tur var, var det härlig stämning på bussen, vi övade på hejja-klacksångerna och det författades visst en å annan ny åxå ;)

Hotellet låg inte i Hamar, utan 1 tim färd norrut, i Lille-Hammer. Vilken fiiin liten håla!! Och två dagar med strålande solsken bjöd Norge på! Två dagars reg behöver jag väl inte ens nämna...

Själva tävlingarna gick ju i en stor hall, kan tro att det är en hockeyrink i vanliga fall och på konstgräs. Svenskläktaren låg högt uppe under taket och man hade suverän överblick över det hela. Vi var drygt 200 man starka på den läktaren, dessutom satt det svenskar spridda lite här å var. Häftig syn med allt det blå/gula... För att inte tala om ansiktsmålningar, fantasifulla hattar mm. mm.

Under oss satt en gigantisk hop med Norrmän (såklart), till höger hade vi bla danskarna och till vänster finnar, tyskar m.fl

Invigningen var härligt pampig, inte mindre än 33 nationer deltog!

Man tror ju knappt det är sant, när man ser landslag från Japan, Australien, Sydafrika.... USA, hela Europa, ja, jisses!! Och ni kan ju gissa vilket liv när di svenske tågar in med fanan högt!!

För vårt kära lag, gick det väl inte bara bra... Tre (!!!) hundar skadade på plats, fyyy vilken otur! Det innebar bla. att large-laget fick kasta in handduken inför finalen, där vi faktiskt låg på 6:e plats och alltså hade jättechans... :(

Och om inte OM varit och en av smallhundarna INTE diskat sig, utan "bara" fått en vägran, hade small-laget tagit guld...

Det är såå otroligt små marginaler i agility... En av tjusningarna förstås!

Jag har sett förvånande dålig agility, jag har kappat takten till de diskade hundarnas lopp och jag har sett mängder av rent otrolig agility, som får hårbotten att knörvla ihop sig!

Kort sagt, var det otroligt häftigt att se det hela, leva sig med, sjunga å skrika sig hes, gråta av rörelse (ja, jag ÄR lipig) när vinnarna firades på banan, dansa med alla andra agilitytokiga nere på banan som avslutning... (Jodå, nu KAN jag rörelserna till "Heeeeeej Macarena")

Nästa år går VM i Finland. Rekomenderas!