Här ligger man fiiint!!

Igår, söndag, var det dags för agilityträning i ridhuset igen. Ulla-Stina och Matilda hade fixat en spännande bana, med svårigheter som jag faktiskt lätt förbisåg... Tex är jag ju rätt säker på att kunna skicka Chili på egna rejäla ut-svängar. Men ack, man ska inte ta ngt för givet;))

Vi är helt klart ännu precis i början av säsongen.... Jag har bly i fötterna å inget flås, känns det som (Malkars, here we come!!) och Chili känns lite stressig och "kantig" i sitt sätt att hoppa och ta signaler. Hon landar gärna långt bortom hindret och linjen blir hackig. Vi är inte riktigt på samma våg, helt klart. Förra säsongen började ju precis likadant, skillnaden denna gång är väl, att jag har en MKT tydligare bild av mitt egen handlingsambition...

Vi behöver ha många lopp tillsammans, innan det riktiga flytet kommer! Hmm... tur att jag har så mkt egna hinder att träna på hemma, även om det inte riktigt blir samma sak.

Lilla Jaffa var med i ridhuset igår. Stackarn, hon har nog spytt ner vad som går att spy på, i min bil. Nu är det så, att bara hon HÖR mig med ngt slags nyklar, flyr hon och börjar salivera. Känns helt bedrövligt. Det är ju liksom mig hon blir rädd för... Mamma tar på jackan; möjlig bilfärd. Mamma håller i ett koppel; möjlig bilfärd. Mamma kommer hem från jobbet, behåller jackan på och tar upp mig för att pussas; Himmel, nu väntar kanske bilen!

 Såå, vi tränar oss på att överbrygga den ständigt närvarande förtroendekrisen...:(

Om man nu bortser från detta "lilla" problem, uppförde hon sig så väl som man kan begära av en liten 12-veckors, bland alla hundar igår. Lite yl i buren, när Chili körde, men inget oöverkomligt och hysteriskt.

Sedan bytte vovvarna plats och Jaffis tränade lite inkallning förbi de andra hundarna, gjorde lite följa och sitt/ligg/trampa-lock mm. Hon klarar fint att koncentrera sig och både äta köttbulle och kampa, mitt i röran.

Det svåraste är nog, att bli tvingad att ligga/sitta still i knät, men även det går bra, efter lite sprattel å protester.

Igår provade hon platta tunneln, alldeles själv... Följde efter storasyster igenom och jag såg henne aldrig komma ut i andra änden...? Går och tittar. Vad ser jag? Jo, en liten, liten nos sticker ut genom släpets öppning. Jaffa ligger där, platt som en flundra och har hittat världens bästa gömställe:))

Gulle! (Jaja, jag vet, inte forma dåliga vanor nu. Men det VAR sött!!)