Om döden.

Förra veckan förlorade en av mina bästa vänner sin hund, 13 år gammal och oförskämt pigg in i det sista, tassade han över Regnbågsbron...

Jag slår vad om, att några av dem som mötte honom där, var min älskade Sammie, Pers glada Tito och lilla Geisy...

En av mina vänner på Kennel EmenEm har nyligen förlorat sin pappa. Jag tar mig den stora friheten att länka till sången som kommer att spelas på hans begravning, något så otroligt vackert av Björn Skifs.

För fem år sedan gick min mamma bort. Hon dog stillsamt i en sjukhussäng som baxats in i vardagsrummet, efter lång tids sjukdom. Kvällen innan satt jag och min syster hos henne och jag lovar, luften riktigt fladdrade av alla dem, som kommit för att hälsa henne välkommen hem!

Den enda hyfsat moderna musik hon verkligen älskade, var Stad i ljus, av Tommy Körberg. Den avslutade hennes begravningsakt i kapellet.

Det var oerhört vackert!

Till våren är det redan TRE år sedan min Sammie, storpojken, mammas hjärta, somnade in i vårsolen hemma på altanen. 12 år gammal och med vinglig bakdel, kunde han inte hänga med längre och var bara lycklig, när han fick springa på Bläsinge stranden... Då glömdes smärta och stelhet bort!

Jag har det för alltid etsat på näthinnan, hur han med viftande svans, sprang veterinären till mötes, då hon körde in på uppfarten.....

Och så går livet vidare. Här och på andra sidan.

Och om bara två dagar, bjuder vi in ett nytt litet liv till våra hjärtan.

Så är det.

Bilden nedan visar Sammie, som sover för alltid. Minuten efter bilden togs, kom Chili stormandes och kastade petflaskor på honom; The show must go on!