Det är redan 12 år sedan våran mamma blev hämtad hem.

Och idag säger vi: Grattis på födelsedagen mamma!

Har du sett att jag också har en damm nu, fast lite större än den där hemma på Runsbäcksvägen? Jag fångar fortfarande vattendjur med precis samma slags tesil som då. Och dina irisar blommar vid dammen! Jag tänkte, dagen till ära, bjuda på ett kapitel ur min bok "Bland vallmo och väsen"

Varsågod:

Iris hör försommaren till.

Det är som om naturens egen konstnär gick igång på lyckopiller, eller tio koppar kaffe och blev tvungen att avreagera sig! Vi vanliga dödliga tog sedan över och har förädlat fram många hundra nya irisansikten genom åren.

Min mamma älskade sina irisar. Plantan till höger tog jag med mig från mitt barndomshem. Hon bor numera framför vår nya damm, precis som hon gjorde hemma på Runsbäcksvägen. Ok, mamma?

Jag skymtade förresten min mamma under hennes begravningsakt i det lilla kapellet. Solen silade så vackert in genom fönstren och för några sekunder såg jag henne tydligt, i vit skrud och med en färgglad blomsterkrans runt håret. Festklädd! Längst bak mot väggen stod en rad tomma stolar. Vid närmare granskning såg jag, att där alls inte var tomt. Det var tvärtom fullt av besök från den andra sidan. De samtalande leende, emellanåt tittade de upp och vinkade glatt. Jag kunde ju inte gärna vinka tillbaka, det hade nog sett konstigt ut…

De osynliga gästerna såg precis ut som en grupp människor som ivrigt väntar på att konserten ska börja. Nej, jag vinkade inte tillbaka, men kostade på mig att le lite i smyg.

Jag tror att det som för oss dödliga är ett tårfyllt avsked, på andra sidan istället är ett välkomstparty, en födelsedagsfest! Sorgen och saknaden blir inte mindre, men kanske lite lättare att bära, om man tänker så? Jag vägrar ta farväl. Jag säger på återseende.