Japp, dags igen tycker jag. På ofta förekommen anledning kommer här en omarbetad version av ett kåseri, jag för ett bra tag sedan hade i ÖBHK´s klubbtidning.

 Jag är så in i bängen trött på, att tala med förtvivlade hundägare, som av både omgivning och instruktörer fått höra, att de brister i ledarskap över sin hund. Det är dessutom INGEN, som kan tala om exakt vad detta ledarskap innebär???

Oftast drar man paralleller med vargflocken. Gammalt bullshit! En VILDLEVANDE vargflock, består av mammavarg, pappavarg och deras avkomma. Det finns heller inga som helst belägg för, att det i dessa familjer skulle pågå en ständig kamp för att klättra i rang…

Var o en gör sin uppgift, alla hjälps åt med det de är bra på, dock har mamma o pappa sista ordet. Som i vilken familj som helst!

En HUND är dessutom ingen varg!! Årtusenden av utveckling och domesticering, har fjärmat vargen o hunden lååångt från varandra. Och en sak till: Du är ingen hund. Du är ingen varg. Ni är hund och människa. 

Men resonemanget lyder oftast så här: 

• Jycken drar i koppel=Inget ledarskap.
• Jycken skäller och stressar=Inget ledarskap.
• Jycken springer till dörren och skäller, när grannen vill låna en kopp socker=Inget ledarskap.
• Jycken jagar å biter fåren=Inget ledarskap.
• Jycken gör utfall mot andra hundar eller kommer helt enkelt inte direkt på inkallning… Just det, du gissade rätt! Diagnosen lyder: Inget ledarskap.

Och i vilken andemening lyder denna dom EGENTLIGEN? Jo, hundägaren anses vara en misslyckad ”överhund”. Hundägaren har totalfalerat i att bli stormogul, guru, alfavarg i sin egen hunds ögon. Ve och fasa!

Är det alltså så, att denna människa måste genomgå någon sorts genmanipulation, någon slags totalomvandling, för att få jycken att traska bredvid sig, himlandens med de trofasta ögonen och beundrandens sin ranghöga människa? Eller räcker det att handfast tala om för jycken var skåpet ska stå? Rycka i kopplet, kasta i backen, öka dosen obehag för alla övertramp den gör? Eller ska människan helt sonika överge tanken på hundägarskap och börja odla biodynamisk spenat, istället?? 

Eller… finns det andra sätt att se på saken? Är det inte så oändligt mycket enklare att bestämma sig för, att skrota rädslan för att våra hundar försöker ta över världen och minska pressen på att behöva bli en mini-Hitler, som minsann inte låter sig klättras på…? Att skrota flummiga föreställningar om att hundar konstant strävar uppåt i en fiktiv värld av rangordning och dominans…? 

Hur kan man se det istället?

Tja, varför inte börja med att se på hunden för vad den är: En sann opportunist, som helt egoistiskt gör allt för att skaffa sig (och behålla!) fördelar, i denna vår människovärld. Tro inte för ett ögonblick, att hunden tror den är en människa. Tro inte för ett ögonblick, att hunden ser människan som en hund, en like. Varför skulle den?

Och personligen tror jag inte heller för ett ögonblick, att mina hundar, eller någon annans hundar, gör saker för att BEHAGA mig!!! Sen när blev våra hundar humanpsykologer? Sedan när, kan hundar tänka på människans bästa och välbefinnande? Sedan när, gör våra hundar något över huvudtaget, utan att vinna på det? 

Vinsten i sig kan se oändligt olika ut. För någon jycke kan vinsten vara, att slippa få ett slag i pannan, eller slippa ifrån ett koppelryck. För en annan jycke, är det oerhört befriande, att efter ett kravfullt träningspass, med mycket ”korrigeringar” (dvs. straff), få kasta sig över första bästa hund (eller fårflock) och därigenom få utlopp för en uppdämd mängd frustrationer… 

Vinsten kan också vara, att få hämta fåren, att få ta nästa agilityhinder, att få busa med sin människa, eller känna smaken av köttbulle… Vinsten kan tyvärr även vara, att återigen njuta av friheten och rådjursjakten, då hunden lärt sig fördelarna med rymningar… Inte att förglömma, vår egen vinst!

Exempelvis, är straff förstärkande för bestraffaren! Jojomän. Har man ett dåligt träningspass (och sig själv att skylla) och känner irritationen växa, känns det för någon sekund väldigt skönt, att avreagera sig på den som är närmast och detta torde då vara hunden. Som ju faktiskt är ”skuld” till eländet. (För inte går du till din instruktör och slår honom på käften?) Och denna sköna känsla läggs på minnet. Vilket innebär att vi mer än gärna upprepar oss. Inte bara hundar gör gärna om det som känns bra, så fungerar även vi människor. Tro mig, jag har själv varit där.  

För inte allt för länge sedan, försökte jag medelst korrigering (dvs. straff) att komma tillrätta med ett träningsproblem på agilitybanan. Vad det ledde fram till? En ledsen, osäker hund, som i något långsammare tempo, gjorde om samma fel gång på gång.…och ett jäkla dåligt, gnagande samvete hos matte. 

Så vad ska man göra då? Jag tänker så här: Istället för flummiga begrepp om ledarskap, måste jag skaffa mig KUNSKAP om hundars sätt att lära och kunskap kring, hur just MIN hund fungerar.

Vad är den bästa motivatorn för min hund? Ja, jag talar om BELÖNING! Älskar hunden att arbeta, kan det vara belöning nog. Men face it, alla hundar jobbar inte för jobbets skull, däremot finns det hundar som går igenom eld, för en köttbulle. Det finns även hundar som tar i ifrån tårna, för att få slita i sin kamptrasa en stund. Eller för att få klappar å pussar på nosen… 

Och när du väl vet, vad din hund älskar, då har du också nyckeln till framgångsrik träning. Då infinner sig nästa delikata poäng; Att skaffa sig kunskap om HUR man tränar med belöning! Det är skillnad mellan muta och positiv förstärkning… (Tyvärr finns det gott om hundägare/tränare, som inte känner till  det…) 

Nu tar vi exempelpunkterna igen:

• Jycken drar i koppel= Den har inte LÄRT sig fördelarna med att gå fint...
• Jycken skäller och stressar= Du måste ta reda på varför, sedan helt enkelt GÖRA något åt problemet.
• Jycken springer till dörren och skäller, när grannen vill låna en kopp socker= Vad vill du att hunden ska göra istället? LÄR den ett alternativt beteende.
• Jycken jagar å biter fåren= Tja, beroende på VARFÖR, gör upp en handlingsplan och träna med bra förutsättningar.
•  Jycken gör utfall mot andra hundar eller kommer helt enkelt inte direkt på inkallning… Just det, du måste lägga ner tid på att TRÄNA för att komma tillrätta med problemet.

Tror du verkligen på fullt allvar, att om du alltid går genom dörren först, om du alltid äter först, om du trycker ner din hund i golvet… då har du en blint lydig hund? (Och inga av ovanstående problem!) Då ser hunden ”upp” till dig?

Så om jag släpper ut mina hundar före mig själv genom dörren emellanåt, kommer jag i deras ögon att förvandlas till något oviktigt som katten släpat in…? Om mina hundar gör misstag i fårhagen, beror det på att de faktiskt får hoppa upp i min famn emellanåt och på att de sover i sängen ibland? 

Det är så oändligt enkelt, att hålla fast vid gamla förlegade klyschor… Det är så lätt, att trycka ner folk i skorna genom att degradera dem från ”alfa” till någon som t.o.m en HUND trampar på… Det blir en aning mer arbetsamt för oss instruktörer, att söka KUNSKAP och METODER att förmedla till dem som söker vår hjälp. Det kräver, att vi tar reda på, vad våra hundar faktiskt ÄR och hur de faktiskt fungerar. Det kräver, att vi lär oss och kan lära ut, inlärningspsykologi. Våra hundar försöker inte ta över världen, de strävar efter fördelar. Det blir alltid lite mer arbetsamt, att jobba fram individuella metoder, för att applicera våra önskemål på varje enskild hundindivid.  Såå……det är väl bara att välja: Rusta sig för att försvara sin plats överst på en gammal dammig och förlegad rangordning, eller lägga ner lite jobb på att lära sig sjyssta metoder för ett gott samarbete.Jag anser mig med bestämdhet INTE vara någon slags ”flockledare.”Däremot anser jag mig vara, den som har ANSVARET att se till, att hundarnas och min relation fungerar. En samarbetspartner med bestämmanderätt, det är jag det! Vad är du?